Men sedan kommer man till en del i livet som man aldrig är beredd på. Att vara vuxen. Det jag säger är inte att jag själv anser mig att vara vuxen, och det tror jag inte det är många andra som gör heller. Detta omfattar istället hela verksamheten av att uppträda vuxet.

Att bete sig vuxet eller att agera mogen är något som tar helt ny vändning när man börjar plugga på högskolan. Helt plötsligt blir sedlar till mynt, fester till pluggande och alkohol till studielitteratur.

Min fråga, eller frågeställning är då: i en värld då man ständigt uppmuntras till att leva för dagen, hur mycket levande är tillräckligt för att kallas "carpe diem"? I ett samhälle då man ständigt måste utvecklas kan man inte alltid stanna upp och leva för dagen, i vilket fall skulle ju detta leda till att det inte fanns någon speciell morgondag.

 

Vad man kan göra är att ta ut det mesta av dagen. Med detta menar jag inte att du ska supa dig redlös full varje kväll, inte heller att du måste göra precis vad du vill när du vill det. Det är vad man har sommarlov, semester och långhelger till.

Men jag föreslår att en dag måste balanseras mellan det du vill göra och det du måste göra.

För varesig jag vill det eller inte så känner jag faktiskt inte att jag har fått ut så mycket jag kan av dagen om jag vet att jag inte har gjort en särskild uppgift eller missat en deadline. Och sådan ångest är onödig.