Det är det spontana och oväntade som gör livet värt att leva. Att veta att något nytt och oupptäckt finns precis bakom hörnet. Det spelar ingen roll hur nere du kan vara. Hur oplacerad och vilsen du känner dig. För hur fel allting kan kännas så kan allt vända på en dag. En dag, en timme eller en sekund kan vara allt som behövs för att vända tillvaron. Allt mörkt lyser plötsligt upp och du kan inte sluta le. Det är de stunderna som gör livet värt att leva.

 

En journaliststudent som skriver hemtenta är likt inget annat jag tidigare upplevt.

Har även tappat den lilla tro på en högre Gud jag hade. Flera gånger har jag bett om honom att ta mig vidare till den andra världen, utan något svar. Så nu blir jag ju skyldig att skiva klart denna tenta på ca 30 000 tecken.

 

Undra hur mycket alla mataffärer går back idag då jag antar att hela min klass sitter på samma sätt som jag gör just nu.

 

Jag sitter och skriver hemtenta med två klasskompisar (de bästa kvinnorna som Gud har skapat(om man nu tror på Gud(om man då inte tror på scientologibibeln(gillar parenteser i parenteser)))) på ett café på söder. Ganska klyschigt om du frågar mig.

Sedan inser jag att stället har en manlig toalett och en kvinnlig, vilket inte är något ovaligt.

 

MEN, den kvinnliga toaletten är egentligen handikappstoaletten som istället har avsatts för det kvinnliga könet. Vilket låter ganska troligt då det finns förutfattade meningar om kvinnor (som kanske är ganska sanna). Kvinnor, eller framför allt tjejer, går faktiskt oftare på toa tillsammans än killar. Vi bär även oftare på stora handväskor, i vilket man inte vill lägga på golvet som kan vara äckligt. Men framför allt kvinnor är awesome och förtjänar större plats i samhället (höhö).

 

 

I hela våran uppväxt har vi lärt oss att sätta mål. Det kan således vara om vad vi vill bli när vi blir stora, hur snabbt vi vill springa 100 meter eller hur bra resultat vi vill ha på prov.

Jag har nu kommit fram till lyckans vägskäl. Förmågan att sätta upp mål som rör både skola och fest.

Målet är att plugga rumpan av mig till omtentan nästa vecka, för att sedan belöna mig med en partyhelg med partytjejerna i klasskompisens hemstad Linköping. Men för att detta ska hända måste jag vara så säker på min sak att jag kan gå tidigare än avsatt tid för tentan. Annars hinner jag inte med bussen till Linköping.

Att plugga eller att plugga lite mer... that's the question.

 

När man som student får tillbaka två tentor och bara den ena är godkänd finna det alltid olika sätt att se på detta.

• Glaset är halv fullt
• Glaset är halv tomt
• Det finns rum för alkohol

Nu när jag var påväg hem från tunnelbanan slog en tanke mig som jag även har haft innan.

Statistisk sätt anmäls det ca 17 000 våldtäkter/sexualbrott per år i Sverige, men alla vet ju att det är så många fler som aldrig anmäls. Om man nu tänker att det går en sexualförbrytare per tunnelbana eller buss i Stockholm (vilket jag inte skulle bli förvånad över att det gör) så finns det ju antagligen även ett offer per förbrytare också. Är det då så konstigt om jag, som har tidigare erfarenheter av kampsport, saktar in vid tunnelbanestationen och tänker att det antagligen är bättre om denna förbrytare följer efter mig in i mörkret än någon av dessa nyligen fyllda 15-åringar?

 

Bara var femte våldtäkt anmäls, vilket gör att statistiken plötsligt går upp till 85 000 våldtäkter per år. Dessa siffor är något som skrämmer mig, både som kvinna och som svensk. Vi kan inte jämföra oss med länder där "flickor blir indragna i bilar och våldtagna" för det händer i just detta land.

Att alltid hålla ett öga öppet kan hjälpa så många, även om mitt sätt är ganska skruvat tänkt så känner jag ändå att jag har gjort något produktivt och rätt av min kväll jämfört med om jag bara hade gått redlöst hem.

Om nu alla hade gjort desamma som jag. Hjälpt en medmänniska på ett eller annat sätt, tänk då hur annorluna världen kunde se ut om fem år. Ondska skapas genom egoism.

Men sedan kommer man till en del i livet som man aldrig är beredd på. Att vara vuxen. Det jag säger är inte att jag själv anser mig att vara vuxen, och det tror jag inte det är många andra som gör heller. Detta omfattar istället hela verksamheten av att uppträda vuxet.

Att bete sig vuxet eller att agera mogen är något som tar helt ny vändning när man börjar plugga på högskolan. Helt plötsligt blir sedlar till mynt, fester till pluggande och alkohol till studielitteratur.

Min fråga, eller frågeställning är då: i en värld då man ständigt uppmuntras till att leva för dagen, hur mycket levande är tillräckligt för att kallas "carpe diem"? I ett samhälle då man ständigt måste utvecklas kan man inte alltid stanna upp och leva för dagen, i vilket fall skulle ju detta leda till att det inte fanns någon speciell morgondag.

 

Vad man kan göra är att ta ut det mesta av dagen. Med detta menar jag inte att du ska supa dig redlös full varje kväll, inte heller att du måste göra precis vad du vill när du vill det. Det är vad man har sommarlov, semester och långhelger till.

Men jag föreslår att en dag måste balanseras mellan det du vill göra och det du måste göra.

För varesig jag vill det eller inte så känner jag faktiskt inte att jag har fått ut så mycket jag kan av dagen om jag vet att jag inte har gjort en särskild uppgift eller missat en deadline. Och sådan ångest är onödig.