När det kommer till pluggande blir jag helt apatisk. En snyggare Rainman, om jag får säga det själv. Då hela världen tycks prata ett främmande språk och de enda gemensamma orden vi har är "cola", "fika" och "alkohl".

Det som keeps me going just nu är tanken av tentafest direkt efter att jag har lämnat tentasalen. Vodkaflaskan kommer ligga i väskan och längta efter att öppnas.

Men tills dess, no kommunikation from me.

 

Jag önskar att jag kunde säga att jag har en ny kompis med precis samma namn som jag. Men nej, jag är bara så mobbad att my only friend is me. Sad but true. 

Det hela började med lite oskyldigt festande på en båt. Partykryssning även kallad. För att sedan eskalera till lite oskyldigt festande på bussen till Linköping. Väl i Linköping var monstret redan out of control och alla sinnen var förlorade.
Uppvaknandet dagen efter var även det helt avdomnat och när det skulle bäras av in mot centrum från sovplatsen inser jag mitt avsaknande av bankomatkort. Det går inte att betala kontant på bussen. Inte för att avsaknaden av kontanter var något mindre.
Tillslut finner jag en övergiven cykel mitt ute i skogen. Den ser ut som cykeln Gud glömde. Och det var den också. Jag hann cykla två meter innan ena pedalen föll iväg och när det första övergångsstället närmade sig upplyses jag även om att det inte finns några fungerande bromsar. Minspelet mellan mig och bilchaufförerna som hastigt tvingades tvärbromsa var inte ens av det arga slaget utan mer åt det medlidande och hånande hållet. Hela Linköping kunde se min förtvivlan när jag goes out with a bang and thunder.  

Vi har ett så kallat "Nyhetsdygn" i klassen idag till imorgon. YES, you say? Ingen lektion eller föreläsning, det borde ju vara toppen!

Ja, det var toppen... tills nyheterna gör vad nyheter gör, reproducera sig. För var timme blev de ju fler och fler. Who would have thought?

 

 

Jag ska öva på detta med rubriksättande. Men denna var kort och upplysande på vad min dag handlar om. Att vinna över min förskylning, vilket började bra igår med konsekvent alkoholförtäring med den nya klassen.

Pricket över i:et var att jag inte hittade till platsen, som jag själv föreslagit, där denna förtäring skulle ske och skapade stor uppståndelse bland tunnelbanefolket. Det var tydligen inte vanligt att man råkar gå på rulltrappan åt fel håll och ramlar pladask på golvet. Spritflaskor rullar åt olika håll och svordomar lika så.
Men fram kom jag. Och full blev jag.

Mission accomplished.

 

Vad är nytt, you ask?
Jag är numera bosatt i the big bad city även kallad Stockholm. Där min svengelsa är mer flytande än spriten och spriten är mer påtvingad än pluggandet.

Jag har faktiskt börjat plugga journalistik! Who would have thought that this little white trash could go places beoynd Subway? I sure didnt.

Jag har även fyllt 20 och är numera helt kapabel att inhandla mina egna alkoholhaltiga drycker. Which is HIGHLY DANGEROUS!

      - Jag har faktiskt saknat känslan av att bli överskattad av min chef, säger Mr. Lever.

Och man kan ju faktiskt förstå Mr. Lever i detta. Trots att han allt för länge blev överskattad och påtvingad uppgifter som var alldeles över hans kvalifikationer, är det ändå bättre än att knappt få arbeta alls.

      - Just nu vill jag bara att allt ska gå tillbaka till den gamla goda tiden. När jag fick jobba dygnet runt. Jag saknar att snacka skit med kollegan Ms.Blåsa. Jag saknar till och med att jobba över när det fortfarande fanns pappersarbete kvar att göra för att chefen ville gå tidigt.

Det är sorligt att arbetare som Mr. Lever idag måste tigga efter sysselsärttning. Jag önskar dig all lycka i världen och hoppas att du snart är i full gång igen. Kanske till och med redan imorgon.