Jag hittade mina gamla svenska texter från högstadiet i en dammig låda när jag var i Jönköping. Och eftersom att jag är uttråkad och allmänt bloggtom på ideér tänkte jag dela med mig av en av dem. Who knows, maybe more. It's your lucky day. Nej, det är ingen självbiografi måste jag nog säga innan alla börjar fråga. 

Brukar vägarna alltid vara så mörka? frågar jag mig själv, samtidigt som jag går längs vägen hem.

Det är vindstilla, men ändå kyligt. På himlen ligger molnen tätt, snart börjar det säkert regna också.

Sista bussen har sedan länge slutat gå och bilvägarna är tomma. Jag går där med den långa backen framför mig och undrar varför vägarna vinglar så mycket. Plötsligt från ingenstans hör jag en bilmotor, farande mot mig. Jag backar och med några steg för mycket hamnar jag på marken.

- Se dig för, för fan. Behöver inte gå in i mig! skriker jag innan jag inser att ingen är där.

 

Några timmar tidigare hade allting varit bra, "party liksom".

- Ska du inte ha mer?! frågade Amanda förvånat och tittade på mig som om jag var en rakad apa eller något.

- Ja, jag måste ju komma hem också, eller vill du att jag ska hamna i någon buske någonstans?! svarade jag och vi börjar fnittra.

- Ditt val, får Amanda till slut fram mitt i allt skratt. Hennes långa brun-svarta hår, som i vanligt fall var rakt hade blivit rufsigt.

Tänk vad en kväll med några ölburkar kan åstadkomma.

- Är mina ögon lika röda som dina? fnittrade jag fram.

- Jag vet inte, är dom lika rödsprängda som dina?

Det blir tyst och båda tänker efter. Det tar ett tag att reagera på hur dum frågan är. Men, men, vad förväntar man sig av två mörkfärgade blondiner?

Mitt i allt ringer plötsligt mobilen.

"I kissed a girl and I liked it..." spelas medan jag slänger mig mot väskan i ett hörn på golvet.

- Vet du vad klockan är?! hör jag en ilsken morsa säga. Hon skriker som vanligt och av en ren reflex tappar jag mobil, som så många gånger innan.

- En uppfinning?, får jag till slut fram.

- Nu kommer du hem! Jag bryr mig inte om var du är, du sa fan att det var sista gången förut. Du lovade mig!

Hennes ursinnigt gällande röst låter som naglarna mot svarta tavlan.

 

 

Med en duns vaknar jag upp. Det tar ett tag innan jag inser att jag befinner mig på vardagsrums golvet, bredvid soffan. Jag tittar upp mot klockan vars sekundvisare bildar ett hypnotiserande eko.

- Shit! Hur blev klockan halv tre så snabbt?, gäspar jag. Genom ett misslyckat försök att ställa mig upp, hittar jag min sprängande huvudvärk. Återigen ligger jag på golvet med armen över huvudet, för ögonen.

- När kom du hem igår?

- God morgon på dig med morsan...
Jag vet inte vad som är värst, ljudet från hennes pipiga röst, som jag svär bara hundar kan höra ibland, eller det faktum att jag inte kommer ihåg varken hur eller när jag kom hem.

 

På kvällen sitter jag som vanligt framför TV:n, full med blåmärken och riv sår jag inte kan förklara.

"...Vi avbryter nu programmet för en extra nyhetssändning."

- Ja of course! Typiskt, mumlar jag och slänger kontrollen mot TV:n, som jag som tur missar.

"...Ett vittne såg den röda Volvon köra från centralen samtidigt som den okände flickan kastades ut."

Helt plötsligt blir nyhetsreporterns röst högre och högre, det bildas ett eko i mig. Bilderna vittnet tagit på platsen blir större och större tills dom bildas platsen sunt mig. Som vågorna träffar klippan en stormig kväll kastas jag ner på golvet, gårdagen kommer hastigt tillbaka.

 

- Ska du ha skjuts?, frågar mannen i passagerarsätet och flinar.

- Eh.. nej tack, säger jag och börjar gå igen. Efter ett tag har bilen försvunnit och jag kan slappna av och ta min tid hem.

”I´m looking at you threw the glas, don´t know how much time has passed..” Fy fan va bra jag är berömmer jag mig själv när jag tar de tunga stegen och små sjunger.

- Du, tjejen!, det är killarna i bilen igen, jag måste ha sjungit högre än jag trodde. Jag börjar gå snabbare upp över den mörka backen. Några droppar regn träffar min panna, men jag är för bekymrad för bilen som sakta följer efter mig för att ens märka det. Den röda, slitna bilen kommer långsamt bakom. Ju närmare den kommer, desto snabbare går jag. Till slut är den bara någon meter ifrån mig och jag börjar springa. Jag tror aldrig mina ben har rört sig så snabbt. Varje steg är som en kniv i mitt häftigt bankande hjärta.

 

Med ett ryck dras jag in i bilen. Armen runt mig är kraftig och lämnar några blåmärken bara den.

Allt händer så plötsligt, men ändå i slow motion. Jag hamnar liggandes i baksätet, utan något minne om hur. Händerna river girigt efter mig. Jag försöker försvara mig, slåss med knutna nävar, vifta med armarna och river i allt jag får tag på. Jag till och med drar i den enes långa mörka hår.

Trots detta ligger jag kvar i baksätet med två stora, kraftiga monster över mig.

Jag skriker, men ingen hör. På radion spelas en låt jag sent kommer att glömma. Tårarna rinner nedför mitt ansikte likt regndropparna på fönsterrutan och allt börjar snurra. Till sist ger jag upp, som en svimfärdig, full tonåring ligger jag där som ett lik. Håriga händer river sönder mina kläder och klämmer sönder mina armar. De verkar inte ha märkt mitt nederlag. Det sista jag ser innan mina ögon ger upp är den hemska spindeln, tatuerad på den enes bringa.

 

Jag rullar hetsigt runt på golvet, anledningen till mina ömma armar uppenbarar sig. Mitt huvud känns som en klämd ballong och jag försöker glömma allt igen, de hemska bilderna och de skrikande, skrattande rösterna.

 

- Dog hon eller?, frågar föraren och kollar bakåt i bilen.

- Vem bryr sig, hon gav mig riv sår. Jävla fruntimmer!
Sekunderna efter kan inte förklaras.

Det är som min livsgnista kommer tillbaka, som om jag föds på nytt.

Mina ögon öppnas vitt. Med en ny mening för livet biter jag hårt i handen över min mun.

- Din hora!, skriker mannen med den fula tatueringen, vars hand har blivit förlamad.

Han slår mig hårt på kinden och kollar sin hand. Med en kraftig spark i magen flyger mannen av mig. Jag tänker inte, det finns ingen tid. Utan jag slänger mig upp, öppnar dörren och hoppar ut.

Centralen är aldrig tom, inte nu heller. Jag ställer mig upp och kollar när den röda volvon kör därifrån.

 

Jag vaknar till igen på golvet, huvudvärken är spårlöst försvunnen. Benen bär mig sakta upp.

- Där har du för fruntimmer, säger jag samtidigt som jag knappar in numret för tips till brottet på TV rutan.