Leken går ut på att söka ögonkontakt med människor på tunnelbaneperrongen med en allmän konstig och creepy ansiktsuttryck. Spela konstig (vissa behöver då inte spela) och göra en rolig min. Helst med rött läppstift utsmetat till ett stort leende eller grumpyface. Helt ska du även reagera extra mycket när du faktiskt får ögonkontakt med en person och följa dem med blicken hela vägen.

 

Detta har jag och min kusin gjort ett par gånger nu och det gör
1. Får alltid personer på perrongen att skratta.
2. Resan går helt plötsligt för snabbt istället för att vara långtråkig.

 

Dessa bilder är från söndagsmorgonens Subway Cheer Game.

 

Igår skulle jag och min kära roomey göra varm choklad efter den plågsamt kalla plåtningen. Och då hade jag på mig tjockis jackan och hon var (nästan) naken. Enligt några förbipasserande i alla fall. Men jag vet inte riktigt om detta kan kallas för en dryck överhuvudtaget.

Miss Loulou, aka min roomey, skulle fotas idag. Mitt arbete var som hjälpreda. Jag är nu proffs på att hantera rökbomber. Nu måste jag uppdatera mitt CV. Att hantera rökbomber kanske är en viktig del av vissa yrken? Typ... som vädergud?

Jag ska då skapa ett alterego, funderar på att heta Furry Lizzy eller Sucky Lizzy eller Tight Lizzy. Hmm.. choises choises. Jag ska nämligen gå på en fetishfest på lördag och har precis smörjt in mig med glidmedel för att testa min kusins skapelser. Yes, it was tight. And yes, I likes it.

Just nu ångrar jag inte att gymmet har blivit mitt andra hem i alla fall! Fettvalkarna inte syns genom detta tighta material.

Här får ni ett smakprov. Mer bilder på lördag!

Idag vaknade jag med migrän och världen var grå, pissig och jobbig. Idag låg jag på soffan efter en skypedejt och kollade på Glee. Idag berättade jag för allmänheten att jag kollar på Glee. Idag erkänner jag mig som mainstream.

Idag drack jag en Celsius på väg till gymmet. Idag försvann min migrän. Idag har jag AHDH. Idag stod jag på crosstrainern, löpbandet och cykeln i sammanlagd två timmar. Idag gjorde jag även styrkeövningar efter dessa två timmar. Ikväll är jag fortfarande hyperaktiv.

 

Jag hittade världens mest intressanta film igår på Netflix. Sharknado.

 

Och sedan hittade vi kommentarerna om filmen.

Fick ett roligt samtal innan. Upps, så hade man en skypedejt på onsdag morgon.

Vi ska prata om mina favoritsysselsättningar, mina mål i livet. Hur det går i skolan och hur mycket jag måste plugga. Hur mycket jag hänger på gymmet och sen slänger jag nog in varför jag alltid ställer mig bredvid snygga killar på motionsbanden också. 

Sånt man brukar prata om på en arbetsintervju.

 

 

 

Konserten i Fryshuset var en av de bästa jag någonsin har varit på. Note to self - stå närmare scenen i fortsättningen. Det var stora ballonger, konfetti och en hakvnaken Jared Leto. Kvällen kunde inte bli bättre.

 

Det enda positiva med att vara kort - killar ser det nästan som deras skyldighet att bära en på axlarna på konserter. I agree, ni borde alltid hissa upp den korta tjejen som får hoppa för en skymt av sångaren. It's just common sense.

Mitt i videon inser jag även att min kusin också sitter på en främlings axlar. That's the way we role.

 

 

Jag hittade mina gamla svenska texter från högstadiet i en dammig låda när jag var i Jönköping. Och eftersom att jag är uttråkad och allmänt bloggtom på ideér tänkte jag dela med mig av en av dem. Who knows, maybe more. It's your lucky day. Nej, det är ingen självbiografi måste jag nog säga innan alla börjar fråga. 

Brukar vägarna alltid vara så mörka? frågar jag mig själv, samtidigt som jag går längs vägen hem.

Det är vindstilla, men ändå kyligt. På himlen ligger molnen tätt, snart börjar det säkert regna också.

Sista bussen har sedan länge slutat gå och bilvägarna är tomma. Jag går där med den långa backen framför mig och undrar varför vägarna vinglar så mycket. Plötsligt från ingenstans hör jag en bilmotor, farande mot mig. Jag backar och med några steg för mycket hamnar jag på marken.

- Se dig för, för fan. Behöver inte gå in i mig! skriker jag innan jag inser att ingen är där.

 

Några timmar tidigare hade allting varit bra, "party liksom".

- Ska du inte ha mer?! frågade Amanda förvånat och tittade på mig som om jag var en rakad apa eller något.

- Ja, jag måste ju komma hem också, eller vill du att jag ska hamna i någon buske någonstans?! svarade jag och vi börjar fnittra.

- Ditt val, får Amanda till slut fram mitt i allt skratt. Hennes långa brun-svarta hår, som i vanligt fall var rakt hade blivit rufsigt.

Tänk vad en kväll med några ölburkar kan åstadkomma.

- Är mina ögon lika röda som dina? fnittrade jag fram.

- Jag vet inte, är dom lika rödsprängda som dina?

Det blir tyst och båda tänker efter. Det tar ett tag att reagera på hur dum frågan är. Men, men, vad förväntar man sig av två mörkfärgade blondiner?

Mitt i allt ringer plötsligt mobilen.

"I kissed a girl and I liked it..." spelas medan jag slänger mig mot väskan i ett hörn på golvet.

- Vet du vad klockan är?! hör jag en ilsken morsa säga. Hon skriker som vanligt och av en ren reflex tappar jag mobil, som så många gånger innan.

- En uppfinning?, får jag till slut fram.

- Nu kommer du hem! Jag bryr mig inte om var du är, du sa fan att det var sista gången förut. Du lovade mig!

Hennes ursinnigt gällande röst låter som naglarna mot svarta tavlan.

 

 

Med en duns vaknar jag upp. Det tar ett tag innan jag inser att jag befinner mig på vardagsrums golvet, bredvid soffan. Jag tittar upp mot klockan vars sekundvisare bildar ett hypnotiserande eko.

- Shit! Hur blev klockan halv tre så snabbt?, gäspar jag. Genom ett misslyckat försök att ställa mig upp, hittar jag min sprängande huvudvärk. Återigen ligger jag på golvet med armen över huvudet, för ögonen.

- När kom du hem igår?

- God morgon på dig med morsan...
Jag vet inte vad som är värst, ljudet från hennes pipiga röst, som jag svär bara hundar kan höra ibland, eller det faktum att jag inte kommer ihåg varken hur eller när jag kom hem.

 

På kvällen sitter jag som vanligt framför TV:n, full med blåmärken och riv sår jag inte kan förklara.

"...Vi avbryter nu programmet för en extra nyhetssändning."

- Ja of course! Typiskt, mumlar jag och slänger kontrollen mot TV:n, som jag som tur missar.

"...Ett vittne såg den röda Volvon köra från centralen samtidigt som den okände flickan kastades ut."

Helt plötsligt blir nyhetsreporterns röst högre och högre, det bildas ett eko i mig. Bilderna vittnet tagit på platsen blir större och större tills dom bildas platsen sunt mig. Som vågorna träffar klippan en stormig kväll kastas jag ner på golvet, gårdagen kommer hastigt tillbaka.

 

- Ska du ha skjuts?, frågar mannen i passagerarsätet och flinar.

- Eh.. nej tack, säger jag och börjar gå igen. Efter ett tag har bilen försvunnit och jag kan slappna av och ta min tid hem.

”I´m looking at you threw the glas, don´t know how much time has passed..” Fy fan va bra jag är berömmer jag mig själv när jag tar de tunga stegen och små sjunger.

- Du, tjejen!, det är killarna i bilen igen, jag måste ha sjungit högre än jag trodde. Jag börjar gå snabbare upp över den mörka backen. Några droppar regn träffar min panna, men jag är för bekymrad för bilen som sakta följer efter mig för att ens märka det. Den röda, slitna bilen kommer långsamt bakom. Ju närmare den kommer, desto snabbare går jag. Till slut är den bara någon meter ifrån mig och jag börjar springa. Jag tror aldrig mina ben har rört sig så snabbt. Varje steg är som en kniv i mitt häftigt bankande hjärta.

 

Med ett ryck dras jag in i bilen. Armen runt mig är kraftig och lämnar några blåmärken bara den.

Allt händer så plötsligt, men ändå i slow motion. Jag hamnar liggandes i baksätet, utan något minne om hur. Händerna river girigt efter mig. Jag försöker försvara mig, slåss med knutna nävar, vifta med armarna och river i allt jag får tag på. Jag till och med drar i den enes långa mörka hår.

Trots detta ligger jag kvar i baksätet med två stora, kraftiga monster över mig.

Jag skriker, men ingen hör. På radion spelas en låt jag sent kommer att glömma. Tårarna rinner nedför mitt ansikte likt regndropparna på fönsterrutan och allt börjar snurra. Till sist ger jag upp, som en svimfärdig, full tonåring ligger jag där som ett lik. Håriga händer river sönder mina kläder och klämmer sönder mina armar. De verkar inte ha märkt mitt nederlag. Det sista jag ser innan mina ögon ger upp är den hemska spindeln, tatuerad på den enes bringa.

 

Jag rullar hetsigt runt på golvet, anledningen till mina ömma armar uppenbarar sig. Mitt huvud känns som en klämd ballong och jag försöker glömma allt igen, de hemska bilderna och de skrikande, skrattande rösterna.

 

- Dog hon eller?, frågar föraren och kollar bakåt i bilen.

- Vem bryr sig, hon gav mig riv sår. Jävla fruntimmer!
Sekunderna efter kan inte förklaras.

Det är som min livsgnista kommer tillbaka, som om jag föds på nytt.

Mina ögon öppnas vitt. Med en ny mening för livet biter jag hårt i handen över min mun.

- Din hora!, skriker mannen med den fula tatueringen, vars hand har blivit förlamad.

Han slår mig hårt på kinden och kollar sin hand. Med en kraftig spark i magen flyger mannen av mig. Jag tänker inte, det finns ingen tid. Utan jag slänger mig upp, öppnar dörren och hoppar ut.

Centralen är aldrig tom, inte nu heller. Jag ställer mig upp och kollar när den röda volvon kör därifrån.

 

Jag vaknar till igen på golvet, huvudvärken är spårlöst försvunnen. Benen bär mig sakta upp.

- Där har du för fruntimmer, säger jag samtidigt som jag knappar in numret för tips till brottet på TV rutan.

Jag har börjat läsa The Mortal Instruments serien efter att ha fått den i julklapp. Dock var filmen ute på bio före jag började läsa den. Läs aldrig en bok efter att du sett filmen.

HERREGUD vad boken är annorlunda än vad filmen antydde. Den ENDA scenen i boken som faktiskt är precis likadan i filmen är efter Claire och Jace har kysst, lite så där som alla i tonårsböcker gör. Och Simon kommer ut ur Claires rum i precis fel tidpunkt.

 

Det är helt sjukt hur mycket man kan sakna några ynka centimeter av något. Men det har varit en del av mig så länge att jag trodde att vi aldrig skulle separera. Det var helt enkelt vi mot världen och ingenting var lika självklart som du.

Trots din gamla ålder och slitna stil var du ändå stark och vägrade böja dig för alla tänger.

Du var en inspirationskälla och min musa.

Jag kommer alltid att sakna dig.

Förlåt för att jag valde att klippa mig.

 

Awesome Alexandra, aka min privata frisör, klippte mig innan. Efter många antydningar som förvandlades till knuffningar var jag även tvungen att tvätta håret ändå. Filthy mudblood.

 

Sen tvingade jag även min mor att ta kort på mig ute i kylan. Fast jag är lite febrig. Fast hon inte ville. Fast hon inte ville ha cola i lön. Försår mig inte på folk ibland. Jag skulle göra det mesta för en colaburk.

 

Jag ska åka och intervjua mitt andra reportage-offer. Sen insåg jag att jag behöver klippa håret. Sen insåg jag att min privata frisör bor nära offret. Sen insåg jag att mitt hår är äckligt.

 

Jag - Men måste jag typ vara fräsch då? Typ duscha?

Frisör - Nej, du måste ju blöta håret här så...

Jag - *Pustar ut* AWESOME.

 

Det är jobbigt det där med fräschet så här (icke) tidigt på morgonen.

 

Jag menar, om jag hade varit fräsch OCH då så här snygg varje dag hade ju ingen annan haft någon chans på något alls i livet.

Jag kom precis "hem" efter att ha intervjuat en person till mitt reportage jag arbetar med till skolan. Sådana berättelser folk har att berätta är helt sjukt. My mind was blown today.

Sedan tänkte jag ju såklart använda min lånade systemkamera från skolan och ta lite snygga bilder på mig. För ja... det skulle ju vara kul att ha EN i alla fall.

Men när jag kommer hem och kollar mig i spegeln ser jag ut som en blöt hund. Sexigt.

 

ACK så sen jag är på att uppdatera. Vilket bara kan betyda en sak.

Jag har haft ett liv. You dont have to look so suprised, bitch.

 

Finns inte så mycket att skriva dock. ACK så tråkigt. Men det finns mycket att visa. And a picture says more than a thousand words.

Det ser ut som att min feta rumpa åker tillbaka till Jönköping denna helgen också. Fast för nytta, inte (sååå mycket) nöje.

What can I say, I just lööw när alla på klubben vet vem jag är.

 

Jag och Helena har som vanligt en helt normal koversation som inte alls gets off topic.

När vi pratar om Postkodlotteriet hamnar vi här.

 

Har man inte flyt eller vad?

• Fick ett samtal om ett extra jobb som privatlärare
• Fick PRECIS godkänt på duggan som jag var 100% säker på att jag hade failat på
• Gymmade i över två timmar
• Köpt en reportagebok
• Fixat intervjuer till mitt eget reportage
• KÖPTE BILJETT TILL BRÅVALLAFESTIVALEN

Efter mer än en vecka borta från svettens lokaler hade jag återigen återvänt. Fast besluten att ta igen för förlorad tid. Efter en timme på crosstrainern och en timme på andra muskler började jag tillsist se min egen mänskliga vägg. Som jag sprang rakt in i. Go hard or go home.

 

MEN det jag egentligen är stolt med av dagen är att jag äntligen har börjat skriva lite på en bokidé jag har haft i något år. It's gonna be epic! I alla fall för mig. And thats what matters.

Just nu sitter jag i datasalen i skolan och skruvar på mig. Ska precis lämna in mitt personporträtt och inlämningar gör mig alltid lite illamående. 

Men helgen var värd att åka in till skolan fyra timmar innan lektionen börjar. That InDesign aint gonna layout itself.