Jag har flyttat bloggen till ett nytt imperium (you'll see)!

 

 

Nu är det äntligen dags igen för lite skrivande! Det var två veckor sen jag hade tid att sätta mig ned och skriva på bok numero dos. För er som inte vet är jag numera pro-författare! För cirka en månad sedan skrev jag på kontraktet för min debutroman. Nu sitter jag återigen iförd min sköna skrivtröja, byxlös och sminklös och låter nyfikna grannar se allt för mycket. 

Det är helt enkelt det enda sättet att göra det på. 

 

Det är inte varje dag jag är tidig. Men när jag är det, då är jag väldigt tidig. En timme tidig. Så det kan gå. 

Nu väntar intensivt plugg, i form av absolut icke-instensivt plugg. Det är bara så det är. 

Jag kan leva med det. 

Den senaste tiden har jag varit ett stort virrvall.

En annan stannande kraft som lever på hyperaktivitet och vilja.

För att inte nämna socker och begäret på enorma mängder choklad.

 

Klockan ringer på morgonen och väcker henne ur hennes livliga dröm om polkagrisar och Coca cola. Med ögonlock tunga som bly sträcker hon sig efter snooze-knappen på mobilen och gömmer den sedan under kudden för att dämpa ljudet av nästa larm.

Väl uppe ur sängen kryper hon genom lägenheten med sömniga lemmar. Mascaran smetas ut på ögonlock och under ögonen som fortfarande inte helt vill öppna sig. Det är inte fören hon sitter på tunnelbanan som huvud och kropp hinner ifatt varandra och vaknar till liv. Hon sitter längst fram i tunnelbanevagnen och läser om Hunger Games ännu en gång i brist på annan litteratur samtidigt som Imagine dragons spelar i hörlurarna. 

Klockan visar tidigt på morgonen när hon anländer till sin första föreläsning på högskolan. Hon lyssnar ivrigt när läraren berättar och diskuterar TV-produktion med klassen. De bildar grupper och planerar egna studiosändningar som hon passionerat vill ska bli perfekta. 

Sen stressar hon på pendeln igen, på väg till sin andra identitet. 

Det är eftermiddag och solen har redan börjar försvinna när hon går igenom slussdörrarna till gymanläggningen hon ansvarar för. Ljudet av springande fötter på löpbandet och vikter som slås ned i maskiner får henne att känna sig hemma. Hon byter om och börjar med sina dagliga rutiner. Hon städar, säljer, hjälper och till sist stänger för dagen. Som vanligt är solen borta och himlen täcks av ett mörkt täcke när hon går ut genom slussdörrarna igen och går mot bussen hem. 

Klockan visar 20:30 när hon till slut sätter sig med en tallrik varm mat och tar fram datorn i soffan. Med gaffeln i munnen läser hon igenom flera avsnitt av kurslitteraturen och påbörjar sin arbetsrapport till kursen. 

När midnatt är nära tvättar hon rent ansiktet från sörjan av smink som har kletat ut sig. Sen kryper hon ned i sängen igen och förbereder att påbörja samma schema morgonen efter.

 

Det är sorgligt, förvirrande och obehagligt. Men ändå förståeligt och upphetsande.

I nästan ett år har vi hört ihop, du och jag. Nästan varje dag. Genom vårens varma solstrålar, sommarens pollen-attacker, höstens dansande löv och vinterns hala stormar har vi levt i symbios av varandra.

Nu kan det vara slut. 

Om en månad kanske jag slutar jobba på min älskade anläggning i Spånga.

Det är ett svårt val, men det måste göras.

När skolschemat kallar och tider kraschar samman är det utbildningen som har den större, mer kapabla och mordlystna handen.

 

Jag kommer aldrig att glömma varken dig eller våra svettiga stunder tillsammans.

 

Det är verkligen en konstform att kunna koncentrera sig så mycket på en sak - att skriva.

För mig handlar det om att känna rytmen i tagentbordet och känslan av att slå till med en riktigt bra ordbajs-mening i rapporten. Att finna det där fridfulla tillfället när du har skrivit klart arbetsrapporten och innehållet egentligen bara är massa storslaga ord, ihoptrycka på ett papper som skulle kunna sägas i två meningar.
Men mest handlar det om att höra tangentbordet och känna det under mina fingrar.

 

Och att lära mig.

Såklart...

 

Skulle stänga ned programmen på datorn och insåg att Paint (ja, jag är gammaldags och tror fortfarande på barnsliga lekprogram) fortfarande var uppe. Det var ju resterna va mitt tidigare redigerande. 

 

Resterna var mycker mer creepy. I mean, look at that flowting head.

En nervös och trött Liz funderar på vad hon ska ha på sig under studiebesöket imorgon.

Jag: Vad ska man ha på sig på en nyhetsbyrå?

Moster: Kläder.

Jag: Attans! 

Moster: Det var som när jag fick en bröllopsinbjudan och det stod "Klädsel - valfritt men obligatoriskt".

Jag sminkade mig OCH tog på mig riktiga kläder för att hänga med till affären.

För att jag behövde en anledning att ta mig ur soffan. 

En timme senare kom vi tillbaka till lägenheten. Och min rumpa hittade soffan igen. 

The circle of life. 

 

 

Oavsett vilken dygnsrytm du har så är jag glad att du hittade hit till denna fantastiska chans för att må bättre om dig själv. Oavsett dygnsrytm. 

För hittills idag har jag. 

Gått upp.

Satt mig på soffan. 

Satt på Netflix och Buffy the vampire slayer. 

 

That is all. 

 

... av mitt hår!

För inte verkligen trodde du att jag skulle göra en ordentlig årsresumé? Det skulle ju betyda att jag kommit ihåg något.

 

Så vi börjar där vi var för ett år sedan - RÖTT

 

För vad är inte en tjej utan den där "dags att vara rebell" attityden. 

Häromdagen hittade jag en bild av mig och Elin från en utekväll för inte så länge sedan. Jag var ju tvungen att jämföra den med en tidigare. Den första är från februari 2014, den andra är från december.

Så vad kan vi nu konstatera? 

Under 10 månader så kan:

Jag har faktiskt bara avlagt två nyårlöften genom alla mina 21 år här på jorden. Det var nyår 2013. Vad det var tänker jag dock inte avslöja. 

Det andra var nyårafton 2014, för fyra dagar sedan. Det kan ha varit det enklaste löftet jag någonsin har avlagt till mitt framtida jag. Och samtidigt det bästa jag tror man faktiskt kan avge. 

Det var löftet om att göra mer saker som gör mig lycklig. En klyscha tycker du säker, men det finns en orsak till varför det är en. 

 

Pizza, tacos, cider, bra musik, skriva och brownies obviously. Men vad mer? 

Jag tror inte att det är tilräckligt många som faktiskt vet vad de blir lyckliga av. Det kanske är dags att göra det. 

Har du några förslag?

 

Mitt nyår var väldigt lyckat i alla fall. Det började med att bli fin med Elin. Tre timmar senare såg man ut som en människa. 

Jag är proffs på att skapa pinsamma situationer och skämma ut mig själv. Förra veckan lyckades jag låta som en idiot till en kollega då jag låtsades inte veta vad ekologisk mat var för något. Vad jag sedan glömde bort att säga var att det var i undersökande syfte till en artikelidé jag hade. Som sedan resulterade i ett ytterst awkward samtal. Jag kunde ju inte låta mina kollegor på gymmet tro att jag visste vad ekologisk mat är. Hallå, jag jobbar ändå på ett gym.

För att inte tala om helgen.

I lördags skulle jag följa med min kusin till en klubb där hennes kompis skulle göra ett burleskuppträdande. Meningen var att jag skulle samla in information och skriva ett reportage om detta.

 

Men vi börjar kolla på slutet av Eurovision på mobilen, med hörlurar, på Spybar istället.

Sedan har jag lämnat in mitt anteckningsblock i garderoben, så alla anteckningar görs på mobilen.

 

På vägen hem när klubben har stängt, klockan fem på morgonen, får jag och kusinen för oss att hylla Conchita Wurst som vann Eurovision. Vi målar därför skägg på varandra med hjälp av ögonbrynspenna och maskara. Och tvingar alla på tunnelbanan att lyssna på hennes låt HELA VÄGEN HEM. Med oss körande bakom mobilen såklart.

 

Igår vaknade jag klockan 14:00 med skägg på halva ansiktet och resten utsmetat på kudden.

 

Mitt hjärta rusade iväg när vi gick av bussen och sprang förbi bilvägen medan en argsint man bakom ratten gav oss arga ögat. Ingen visste från början vilken väg att gå. Men det var inget tvivel när musiken uppenbarade sig. Vi vandrade över den stora parkeringen och fick syn på bussen. På den svarta bussen stod flertalet ungdomar med ölburken i handen, dansande till den höga musiken vi hörde från bussen.

 

Vi vandrar förbi bussen för att ansluta oss till de andra. Uppgiften visade sig vara svårare än först anat.
Bakom bussen öppnar sig en stor grässlätt upp. Jag antar iallafall att det är gräs alla filtar, mattor och stolar står på. Varje centimeter är täckt av ungdomar i olika åldrar. Leende, skrattande och snubblande. Vajande blickar följer oss när vi söker efter en familiär rödtott i ren festivalanda.